Ödmjukhet

Hej alla glada läsare,

Här är det vi igen, det lilla förlaget med det stora hjärtat. Om inte STÖRTS hjärta, eller hur? Vi ska prata ödmjukhet idag. För några dagar sen var jag och besökte en släkt, hon har blivit änka och det har tagit lite hårt på henne, så jag ville muntra upp henne lite grann. Jag har vetat länge att hon alltid har önskat sig en cykel men hon är livrädd för cyklar. Minns jag rätt har hon berättat att hon någon gång har ramlat ner från cykeln, slagit sig hård och det är väl det som har gjort henne något rädd för det. Jag har kommit då på den fantastiska idéen om att tipsa henne om etnnic trehjuliga. Dessa fantastiska cyklar är stabila och värda sin vikt i guld. De är även mycket praktiska med sin korg om man behöver bära med sig saker hem.

Jag har hört en och annan säga att det är fånigt att någon inte kan cykla men det finns ju ibland okända anledningar till att folk inte kan det. Det är ödmjuk att förstå att vi alla människor är annorlunda och har upplevt annorlunda saker i livet. Vi alla kommer med ett bagage, ibland fylld med positiva saker och ibland med mindre positiva saker men det är precis så livet är.

Därför tog jag upp det här med ödmjukhet. Det är viktigt att vi förstår varandras olikheter, respekterar och i den möjliga månen uppmana folk att möta sina rädslor och göra det där ”omöjliga”, som hon i min släkt. Hon nappade på min idé och lovade mig att titta närmare på dessa fantastiska trehjulingar. Jag lovade henne att cykla med henne i den mån jag kan, så hon känner att jag är där för henne om något skulle behövas.

Vad säger ni? Har ni några rädslor att överkomma och har ni fått höra sådana ”oj men sån kan man väl inte vara rädd för”- meningar?

Hoppas ni har en underbar vecka!

Hej med er!